Helst av allt skulle jag vilja se att mina barn växte upp som jag själv gjorde, lekar i skogen, kojbyggen och astrid lindgren. Jag va som barn en mästare på att fläta grenarna till snygga ingångar och vi kunde bygga och leka till långt in på kvällen. Men då såg det inte alls ut som det gör i dag, i dag har man helt enkelt större koll, för att man måste. Det är possitivt att riskmedvetenheten har ökat men sorgligt att se barn som hällre stannar inne än leker. En koja under sängen fyller väl samma funktion som en ute i skogen, men det är själva gejen, utomhuslek, flätade grenar och gemenskap.
Hemma på min gata lekte alla barnen tillsammans.Vi sammlade ihop hela kvarterets ungar när vi skulle hitta på något, det fanns inget utanförskap och ingen mobbing, Alla fick vara med. Mobbingen började först när vi blev äldre, när tillhörigheten vart viktigare, det började nog någon gång på väg upp i mellanstadiet.
Killen som mobbade värst va också den killen som inte alls va så hård utanför skolan. Den killen som näst intill grät över en skadad fågel och gjorde allt för att få den att överleva. Långsinthet har aldrig varit min grej och jag hjälpte honom att gräva efter mask. Dels för att jag hoppades att man kanske skulle ses som någon även i skolan men också för att jag kände medlidande för den där stackars fågeln. Hans fågel överlevde till skillnad från våran vänskap.
Men jag känner mig inte speciellt bitter längre efter flera år av mobbing. Jag har kommit till insikt med att han va svag och hans anhängare lika så. Barn desperatat efter att få vara någon. När en del av oss växte upp och vart tonåringar så va dom fortfarande barn, i en tonårings kropp. Jag hoppas att dom växte upp tillslut.
Ja, jag hoppas på att mina barn kan få något som åtminstonde liknar min uppväxt men mest av allt önskar jag att dom blir så pass starka individer att dom inte mobbar. Att dom lär sig ödmjukhet och att alla människor är lika mycket värda.
Åh jag kommer ihåg de där flätade grenarna
Va roligt vi hade! Det va tider det! <3